Att hålla sig till att vara människa

Predikan 1 sön efter fastan

Vi befinner oss i fastan som kan innebära, om man vill, att man avstår från något i ens liv: kött, cigaretter, alkohol, sociala medier eller något annat du känner skulle passa dig bra att ta en paus ifrån. Om vi fastar innebär det att vi blottar oss för frestelsen att ”trilla dit”, att röka en cigarett eller kolla Facebook fast vi ju egentligen skulle avstå från det. Jag själv, som avstår från kött, blev frestad igår när en rykande varm cheeseburgare serverades framför mina ögon.

 

I dagens bibeltext berättar Jesus att han måste bege sig till Jerusalem där han ska ”lida mycket” och bli dödad och uppväckt. Petrus, den lärjunge som kallas klippan, vill ju förstås att detta inte ska hända hans mästare. Petrus faller därför för frestelsen att vilja gå före Jesus, istället för att följa i hans spår. Det är ju mänskligt, en empatisk instinkt. Säg den förälder som inte, med tanke om sitt barns bästa, försöker påverka hur barnet ska leva sitt liv. Men en dag går det inte längre, en dag har barnet vuxit upp och vill gå sin egen väg och säger: Lägg dig inte i, eller som Jesus säger till Petrus: Håll dig på din plats.

 

Det sägs att den största synden, är högmod. Att göra sig själv till Gud, till den som vet bäst, som med allas bästa för ögonen försöker påverka sin omgivning. En präst skrev att det är frestelsens väg. Samme präst skrev att motsatsen till detta är kärlekens väg: att inse att livet inte går att styra, att våga släppa taget. Att erkänna vår mänsklighet. Vi är inte perfekta, vi är inte Gud, vi faller för frestelser till höger och vänster. Det kanske är fastans viktigaste lärdom, att även om vi trillar dit, kollar Facebook eller äter en cheeseburgare, så är vi lika älskade av Gud ändå.

40 dagar att leva annorlunda

Predikan Askonsdagen

Välkommen till mässa här ikväll i Hedvig Eleonora kyrka. Och det är inte vilken mässa som helst. Denna mässa startar den kristna fastan som pågår 40 dagar fram till påsk. En symbol för den som vill fasta är att man få ett kors tecknat i pannan. Korset består av aska och olja, och jag ska försöka ge några förklaringar till varför man använder aska, olja och varför just ett korstecken.

1. Om vi börjar med askan. Det är en symbol för det i ditt liv som behöver eldas upp, gå upp i rök, som behöver dö. Det som du vill göra dig av med. Den klassiska kristna fastan består i att du slutar äta kött. Det ligger ju dessutom rätt i tiden. Men det finns många sätt att fasta. Med ungdomarna brukar jag låta dem skriva på ett papper det som de helst av allt vill bli av med i sina liv. De som vill får berätta vad de har skrivit, det kan vara allt från att man vill sluta röka, sitta mindre framför Instagram och Facebook, till att man vill sänka sina prestationskrav eller slippa bära på ett dåligt samvete. Därefter går vi ut, lägger lapparna i en eldstad, tänder på och låter allt detta bokstavligen gå upp i rök tills bara aska finns kvar. Vad skulle du skriva på din lapp? Genom historien har kristna ofta sett framemot fastan. Visst, det är en prövning att börja förändra sitt liv men här får vi göra ett ärligt försök. Det handlar bara om 40 dagar, om du vill kan du återgå till ditt vanliga liv igen. Men för oss som har fastat förut, så har vi förhoppningsvis känt att livet kanske har blivit lite lättare, det är lite mindre packning att bära på. Vilket leder fram till den andra symbolen:

2. Korstecknandet. Jesus dog på ett kors, men efter uppståndelsen blev korset symbolen för nytt liv. Lagom till påsk får vi kanske i kyrkan en påsklilja i handen, som en bild av att askan berett rum åt nytt vackert liv. Vad händer med dig och mig när vi slutar röka, drar ner på skärmtiden, när vi slutar överprestera, när vi släpper det som vi burit på alldeles för länge? Kanske får vi en slant över som kan gå till bättre behövande, kanske får vi tid över att ägna oss åt det som verkligen är viktigt för oss. Kanske hinner vi till och med ta våra stora drömmar och livsprojekt på allvar. Kanske känner vi oss mer fria, mindre rädda för att misslyckas. Och när vi misslyckas, för det gör vi alltid någon gång, så är vi inte ensamma. Det är det som oljan handlar om:

3. Tredje och sista symbolen. Fåraherdarna på Jesu tid brukade smörja in fårens hud med en olja som skyddade mot irriterande flugor som försökte komma åt dem. Jesus själv kallades den smorde, utvald, välsignad, Guds eget barn. Oljan är genomskinlig och syns inte, ändå får vi tro att också vi är Guds älskade barn, välsignade och utvalda, smorda av en olja som vill påminna oss om att vi aldrig går ensamma när dagen är inne för livets fasta, som Jesus säger i dagens bibeltext.

Vi får en stund av tystnad och enskild bön. Vad i ditt liv vill du överlämna åt Gud och vad i ditt liv vill du ägna mer tid åt?

 

Tack Gud för fastans möjlighet. Tack för att du är oss nära och att vi kan ana dig allt tydligare ju mer vi skalar bort det som skymmer dig i våra liv. Amen

Att bära och bli buren

Predikan Kyndelsmässodagen

Det finns en 100 år gammal berättelse om en grupp människor som fastnade i en snöstorm i fjällen. En i gruppen blev skadad och kunde inte gå. De enda som inte omkom i stormen, det var just den skadade och den som bar honom på ryggen. De gav varandra den värme som behövdes i utsattheten. De överlevde tillsammans. Berättelsen inspirerade senare till en bön med raden: Den bördas tyngd som gör ryggen rak.

 I bibeltexten  bär den gamle Symeon på Jesusbarnet, dvs han bär på Gud. Kanske är det också din och min uppgift. Att bära Gud. Den judiska mystikern Etty Hillesum berättar hur hon i nazisternas läger såg som sin uppgift att bära Gud. Där bara mörker, misär och likgiltighet bor, måste vi bära in ljus, bära in Gud. Hon skriver i sin dagbok:

 Jag ska försöka hjälpa dig, Gud, genom att se till att mina krafter inte rinner ut, men jag kan inte garantera något på förhand. Men en sak har blivit allt klarare för mig: och det är att du inte kan hjälpa oss, det är vi som måste hjälpa dig att hjälpa oss. Och det är allt vi kan göra i dessa tider och det enda som verkligen gäller – att vi räddar det av dig Gud som finns i oss själva. Vi måste hjälpa dig och försvara din boning inom oss in i det sista.

 Även om vi inte befinner oss i samma extrema utsatthet som Etty Hillesum så får också vi bära. Bära Gud genom att bära varandra. Det händer något med oss människor när vi gör det. Som Stockholms förra biskop Caroline Krook skriver: den som är rädd för att bära snärjs lätt in i ensamhetens snårskog och självupptagenhetens mörker och känner sig själv mycket sällan buren.

 Vi är kallade att bära varandra, bära Gud, och när vi gör det så bär också Gud oss. Det är själva hemligheten. Det är så vi ger och får värme och överlever i utsattheten. Den som bär, är den som blir buren.     

Predikan Septuagesima

För många år sen var jag hemma hos en gammal änka. Både hon och hennes nyligen avlidne man var rullstolsbundna och på äldre dagar hade de sällan möjlighet att komma ut i friska luften. Lägenheten låg på bottenplanet och vintertid var den mörk, men änkan berättade att mitt på dagen lös det in en strimma av ljus genom vardagsrumsfönstret. För att komma dit var man tvungen att ta sig fram över höga trösklar och hennes gamle man var i slutet alldeles för svag för att ta sig dit i rullstolen. Den gamla, spröda änkan berättade därför hur hon varje dag hade uppbådat alla sina krafter för att putta på sin makes rullstol, över trösklarna, in i vardagsrummet och fram till fönstret. Där kunde hennes man få njuta av solljuset en liten stund varje dag, den sista tiden i sitt liv.

Moder Teresa har sagt att kristendom handlar om att tjäna sin medmänniska. Det är kristendom i handling. Inte tjäna sin medmänniska för att vinna poäng hos sin omgivning eller hos Gud, inte av egenintresse i hopp om att bli belönad och vinna tacksamhet. Utan tjäna för att det är människans uppgift här på jorden, och att göra det utan stora åthävor, att verka i det fördolda.  Jag själv försöker bli bättre på det. Jag hjälper till och ställer upp, men jag vill gärna ha ett tack för det, gärna lite beröm och kanske till och med lite beundran, att andra ser hur generös och hjälpsam jag är. Det bor nog en Jona inom oss alla, en djupt mänsklig önskan att rättvisan ska segra, att en dag bli belönade och bekräftade för våra goda handlingar. Och visst blir vi, liksom Jona, missnöjda när människor glider in på ett bananskal och får samma del av kakan som vi. Jona blir så bitter att han hotar Gud med att ta sitt liv. Orättvisa är ju det värsta vi människor vet. Om någon minister går före i kön och får en lägenhet inne i stan. Då är måttet rågat. Det är visserligen krig och flyktingkatastrof i världen, svält och en klimatsituation som hotar hela vår skapelse. Men nu vi går man ur huse. Nu går drevet. Jag är mycket missnöjd, säger Jona. Varpå Gud svarar med frågan: Har du skäl att vara vred?

För alla oss som strävar efter gudomlig rättvisa, att alla ska få sin beskärda del, har jag en dålig nyhet. Gud är inte rättvis. Jag vet, det är provocerande. Även om du så är Moder Teresa så gör inte Gud någon som helst skillnad på dig och din värsta fiende. Det finns också en god nyhet. Vi som inte tror att vi duger, som tycker att vi har gjort bort oss, när drevet är riktat mot oss så kan vi lita på att Gud inte överger oss. Som Jona konstaterar: Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek. Enligt den kristna människosynen är vi alla beroende av barmhärtighet om alla våra tankar och baktankar, gärningar och illgärningar skulle avslöjas. Som Jesus säger i dagens evangelium, vi är alla dåliga tjänare. Man skulle kunna säga att det är ett av kyrkans motton. Den gamle ärkebiskopen Nathan Söderblom lät till och med rista in detta bibelord på sin gravsten. Kanske som en påminnelse till dig o mig: Det är ok om du inte alltid är på topp, att du gör bort dig, att du har baktankar när du är hjälpsam. Vi är alla likadana. Och ibland glimtar vi till, ibland när vi, utan att tänka på det, som en självklarhet, puttar på vår medmänniska över livets trösklar och fram till den lilla strimman av solljus som söker oss varje dag.

Predikan 9/2 2014 - 5e Trettondedagen

De sista ska bli först. Vi har startat ett korpenlag i innebandy här i församlingen, där bl.a. ungdomsledare, organister och präster spelar. Vi kallar oss Jesu Lärjungar och har hittills förlorat i princip varje match och ligger sist i tabellen, så det här bibelordet betyder mycket för oss. 

Jag vet inte hur många av oss som är beredda att sälja allt vi äger, att bli fattiga. Jag är det inte. Jag vill ju så gärna bo i min lägenhet med högt i tak, jag vill svassa runt i mina vackra kavajer, jag vill hänga på trendiga caféer o sippa på en kaffelatte. Kanske är du likadan? Kanske sitter vi i samma båt? 

 Ingen annan evangelist blir så konkret som just evangelisten Lucas. Där t.ex. evangelisten Matteus säger saliga de som är fattiga i anden, alltså de som är andligen, själsligen fattiga, säger Lucas kort och gott: Saliga de fattiga. Och Lucas talar idag om den trånga porten och återigen är det en väldigt konkret bild: Det berättas att i Jerusalem fanns på Jesu tid två huvudportar. En stor och bred stadsport, och en mycket, mycket mindre port på motsatt sida staden, en slags köksingång för alla de som inte fick eller ville visa sig på paradgatan. Och lagom till påsk tågar Pontius Pilatus in med sina stridsvagnar genom den mäktiga paradporten, och på flaggorna syns bilder på Kejsaren som betraktades som en Gud i Romarriket, som till och med kallades världens ljus och frälsare. Och det blir alltså en bild av Gud som tågar in med vapenmakt, som sprider skräck o undergivenhet omkring sig, med hot och våld. Och samtidigt på andra sidan staden lunkar en laståsna fram genom den trånga porten, på ryggen sitter en enkel människa utan vapen, utan armé, vars mest citerade ord är det rakt motsatta mot Kejsaren: Var inte rädd. Det är två bilder av Gud som tågar in i Jerusalem och kanske också i ditt och mitt liv. Vilken Gudsbild väljer du att tro på? Den Gud som straffar dig för minsta feltramp eller den Gud som säger: inte heller jag dömer dig. 

Vi möter många bilder av Jesus i Bibeln, det finns en som vi kan kalla Nallebjörns-Jesus. Den här Jesus som vi får krama om när livet stormar: du är älskad, var inte rädd, jag är med dig. Det är den Jesus som ofta framträder i det personliga mötet. När Jesus möter en människa på individnivå. Så finns det ju också en annan bild av Jesus, som framkommer i dagens text. Det är en Jesus som slåss mot orättvisor, mot alla de grupperingar som skor sig på andra. Hos Lucas blir det återigen väldigt konkret: Fariséerna, de rika, männen med makt och pengar. Jesus blir aldrig någon som hyllar maktens män på vip-platserna under OS-invigningen, snarare någon som i det här fallet lyfter fram alla de människor o familjer som har fått sina liv förstörda för att bygga OS-byn i Sotji. De som ingen ser, som ingen hör, de lyfter Jesus fram, de ska stå överst på prispallen. Kanske är det ingen slump att Lucas ofta är en förebild för kyrkligt engagerade människor som jobbar med fattiga, med utsatta och utstötta. Saliga de fattiga, de tillhör himmelriket. 

Det är ju inte pengarna i sig som är problemet. Det är ju bara papper eller siffror på ett konto. Problemet är kanske när du och jag börjar älska våra prylar mer än själen. När vårt ego får ta större plats än kärleken till medmänniskan. När, för att använda Bibelns ord, Mammon blir viktigare än Gud. Lyckoforskningen har visat att det är helt andra saker än ett överflöd av prylar som leder till verklig lycka. Två faktorer lyfter man fram: tacksamhet, som har att göra med att glädjas över det lilla, och att få göra gott för andra. Kanske visste Jesus detta. Det är genom att sluta göda mitt ego med prylar för att imponera på min omvärld, det är när jag börjar vara tacksam för allt det vackra i mitt liv som inte går att köpa för pengar, och när jag får hjälpa en medmänniska, som jag blir lycklig på riktigt. 

 Som präst är det min starka tro att ingenting kan skilja dig och mig från Guds kärlek. Inte ens vårt uppblåsta ego. Du och jag är gränslöst älskade av den kraft som en gång skapade oss. Det är också min starka tro att vi aldrig kommer hitta den sanna lyckan, Guds frid, genom att köpa en ny bil eller renovera köket. Friden finns inom oss, bakom alla lager av vackra kläder, pråliga fasader och bittert självförakt. Och för dig som känner att du inte duger till, att Guds kärlek omöjligt kan gälla dig, att din plånbok är alldeles för tjock för att komma igenom den trånga porten, har Jesus ett glädjande budskap: Var inte rädd - de sista ska bli först. Du som kanske minst av allt tror på det: Också du är Guds älskade barn.

Arbetet igång med uppföljare till Technomässan!

Efter 2 års skrivande och 2 års mässfirande i kyrkor över hela Sverige mellan 2009 – 2013 har Olle och Johan åter satt sig vid ritbordet för att skriva och producera låtar till den nya mässan, som går under arbetsnamnet T2. Med stöd från både Katarina församling och Stockholms Stift är premiären planerad till hösten 2015 i en nyrenoverad Allhelgonakyrka. Smakprov på hur den nya mässan kan låta är på väg :) Jesus in the House! Olle & Johan

Technomässan firar 2 år!